Dragspelaren Erling Grönstedt

Erling har med sina vackra kompositioner inspirerat många dragspelare. Få kan nå upp till hans nivå, men de kan ändå som jag glädjas åt dragspelets toner. Med övning och åter övning växer i alla fall färdigheten. Det är då ett som är säkert. Lika populär som gitarren är idag var dragspelet på 1930-talet. För det uppväxande släktet är nog detta svårt att förstå. Glädjande nog tycks dragspelsklubbarna ute i landet få allt yngre medlemmar och kanske är dragspelsmusiken på frammarch igen. Vem vet. När dragspelarna förr uppträdde i Norrland drog de alltid fullt hus. Spelmännen växte upp som svampar ur jorden, men de som gav den verkliga dragspelsglansen åt Ådalen kom att bli Kalle och Erling Grönstedt och de inflyttade jämtlänningarna Andrew Walter och Hans-Erik Nääs.

Erling växte upp i en dragspelstokig familj. Han fick med andra ord dragspelsmusiken i blodet mycket tidigt. Pappa Karl Gustaf och brodern Kalle blev hans förebilder och de kunde som ingen annan hantera ett handklaver. Sitt första dragspel fick Erling ärva av sin storebror som var tolv år äldre. I sin tur hade brodern ärvt spelet av fadern. Vid mitt besök hos Erling frågade jag honom om spelet fanns kvar och visst hade han det. Birgit hans fru plockade genast fram en sliten dragspelsväska och ur den tog hon upp ett litet svart treradigt dragspel som det med stora guldkantade bokstäver står Erling på. Spelet är förstås en riktig raritet och bär på många minnen från fornstora dagar.

Endast tolv år gammal ställde Erling för första gången upp i SM för juniorer i Stockholm. Året var 1935. I den tävlingen blev han trea. Året därpå fick han sin revansch och blev svensk juniormästare. Naturligtvis blev han påhejad på plats av sin familj. De hade tidigt sett att grabben hade talang och skulle intresset för dragspel hålla i sig kunde han i framtiden helt klart kunna mäta sig med sin storebror Kalle. I familjens arkiv finns ett fotografi från den här tiden bevarat. Erling är vattenkammad och bär på sjömanskrage och ett blänkande dragspel. Kortet är tagit i Grundels fotosalong i Klockestrand.

Storebror Kalle var stolt över lillbrorsan och tog honom med ut på turne. SM-segern var ett kvitto på duglighet. Erling fick bli trumslagare i hans orkester. Av och till fick han förstås spela lite dragspel också. I bandet ingick också deras bröder Ture och Gösta. Enligt Erling var det inget fel på gaget de fick. Åtta kronor per person blev det medan vissa gäng fick nöja sig med sex kronor. Femton år gammal gjorde han radiodebut i direktsändning från Sundsvall.

Under åren 1948-64 gjordes vår och höstturnéer. De spelade varje dag utan uppehåll. Logi kunde de få hos privatpersoner. I minnet har Erling och hans hustru Birgit som var sångerska i orkestern en vårturne uppe i norr. I trakten av Pajala hade tjällossningen satt i gång. För att komma fram till den utlovade spelningen fick Erling köra på ettans växel över utlagda aspar som medhjälpare hade lagt på vägen. Ibland hände det också att han fick ringa till vägverket och höra sig för om framkomligheten inför en kommande föreställning.
foto
En unik bild från Ådalen med några av dess mest bemärkta dragspelare. Från vänster i nedre raden ses
Hans-Erik Nääs, Andrew Walter, Erling Grönstedt i sjömanskrage, Henning Ellström och Algot Edlund.
I övre radens mitt Gunnar Karlsson Nynäshamn och intill honom (th) Johan Sjögren och till höger om
honom om vi inte ser fel, Johan Sjögren från Härnösand.

Ett annat minne handlar om Rune Göransson. Han kom längre fram i tiden att sätta upp ett flertal bejublade revyer. Rune var en skojfrisk herre och hade i ett popuri brukat använda sig av en bräda och på den satt en mängd spikar i olika längd. På brädan skulle sedan ansjovisburkar och surströmmingsburkar placeras. Med trumpinnar fick han sedan fram en roligt nummer av detta engagemang. Nu föll det sig inte bättre än att brädan försvann i lokalen under en spelning. De kunde inte förstå vart den hade tagit vägen. Allt har förstås en förklaring. Vaktmästaren på stället hade hittat brädan och sedan spikat fast den i ett hål i golvet.

Hösten 1969 var Erling med som dragspelare i Bengt-Arne Wallins musical på Maxim. Efter det engagemanget drog han sig tillbaka lite och blev dragspelslärare i kommunal regi i Stockholm. I bostadsrätten på söder hade familjen bott i 35 år. När det var dags för repartion av lägenheten beslöt de sig för att flytta och Härnösand blev deras nya hemort. Erling har under årens lopp komponerat närmare hundra låtar. När jag frågade honom vilken melodi som han är mest stolt över, gav han mig inget svar. Det är svårt att välja eftersom de har så olika genre, sade han till sist. Själv har jag blivit fäst vid hans valser ”På Silvervåg” och ”Solnedgång i Roslagen”. Dessa melodier ingår också i Härnösands dragspelsklubbs reportuar.

Vad jag inte visste om Erling innan mitt besök var att han är en mycket duktig akvarellmålare och att han har haft flera utställningar. I sin ungdom blev han bekant med stockholmsmålaren Lennart Larsson och Erik Johansson. Den sistnämnde hade studerat porträttmåleri i Dresten. Dessa män gav honom inspiration till måleriet. Väggarna i hemmet pryds av Erlings måleri och de är helt enkelt underbara. Jag blev helt tagen. Vilken begåvning! Naturligtvis blev jag lite nyfiken på om Erling fortfarande höll spelandet vid liv och visst gör han det.

Snabbheten och fingerfärdigheten är kanske inte som i ungdoms dagar, men intresset finns kvar. Då och då tar han fram dragspelet och låter fingrarna glida upp och ner längs knapparna och melodierna låter sig inte vänta. Dragspelsmusiken har följt Erling genom hela livet och berikat det. Musik skall byggas utav glädje brukar Lill Lindfors sjunga och jag tror att Erling och många med mig håller med om detta.

Christina Grafström 2009